Desires kap. 4
Kap. 4:
"Jag vaknade av en mardröm, i drömmen såg jag händelserna som hade hänt, när mamma och pappa dog i bilolyckan, när Seiji var hemma och när jag kom in till huset.
Jag vill ta bort alla minnen jag har kvar, men det här måste vara ett straff för mig, eftersom att det var jag som gjorde att min lillebror dog.
Jag måste åka hem och ta hand om alla jag kan ta hand om och plugga jätte mycket i skolan så att jag kan skaffa bra jobb och tjäna mycket pengar, pengarna ska jag ge till dom jag vill skydda!
Jag tänker inte ge upp, aldrig även om händelserna fot igenom mitt huvud hela tiden.
Jag reste mig upp och bytte om till mina vanliga kläder som då var brända och smutsiga. Såren hade börjat läka, men de lämnade stora ärr efter sig.
Jag började att gå hem, fast när jag var framme var huset borta, det var inte bara huset, utan också alla minnen hade brunnit bort, inget spår hade lämnats efter sig.
Men som tur var var väskan med skolböckerna i kvar utanför trädgården.
Klockan tickade, jag sprang till skolan för att inte komma försent, men lektionen hade redan hunnit börja innan jag kom.
När jag öppnade dörren uppstod en tystnad som jag aldrig hört förut. Plötsligt tog någon tag i Monoras arm, jag vände mig om, där stod killen som hjälpte mig på sjukhuset.
Alla i klassen tittade på oss, undra varför?
"Hon har skadat sig därför kommer hon att vara ledig ett tag."
Efter att han sagt det så stängde han dörren och bar upp Monora och gick mot skolsysterns rum.
"Vad gör du, släpp mig, jag har inte sagt att jag behöver vila!"
Han sa inget, och fortsatte att gå med henne i famnen.
"Släpp mig!"
"Tror du att du kan gå i skolan med sånna skador, du har säkert slagit till huvudet, du kan knappt gå, det gör till och med ont när jag bär dig!"
Jag sa inget för att han hade helt rätt.
"vad heter du, jag vill bara veta ditt namn?"
"Misaki Ikuto, och du heter Haruno Monora,eller hur?"
"Hur visste du det?"
"Vi går i samma klass..."
Det blev en pinsam tystnad, jag trodde faktiskt att han var ett år äldre än mig.
" knack knack!"
"kom in", hörde jag någon ropa inne i rummet.
Ikuto öppnade dörren och släppte ner mig på sängen.
"tack för att du hjälpte henne Misaki."
Han sa inget och gick sedan.
Jag återvände till klassrummet efter att skolsystern hade gett mig kryckor och undersökt skadorna.
Men skoldagen var redan slut när jag kom in, alla hade börjat packa sina väskor och börjat gå hem.
Jag gick fram till mina kompisar som genast började att fråga mig om en massa saker.
"vad har du och ikuto för relationer, varför var du inte i skolan?"
"För att..."
Men så kom Ikuto och avbröt konversationen, "Hon kan inte svara på frågor just nu, hon behöver vila."
Han bar upp mig och gick ifrån skolan, "Vad tänker du göra?"
"Jag tänker ta med dig hem, du har i alla fall ingenstans att ta vägen just nu."
Jag kommenterade inte, för att allt stämde så bra."
